Minnesvärd skoldag!

Idag började skoldagen med franska kl.8:05, men det var en ganska skön lektion för det var bara min klass där för andra klasser som vi är blandade med hade fysikprov - hahaha. Eftersom det var ganska onödigt att ha läxförhör när bara vi var där, fick vi spela teater istället. Den var skitstörd, men rolig. En man och kvinna har dessa sammanträffanden: båda har lämnat Barcelona exakt fem veckor tidigare, båda sätter sig på tåget mot London, båda sätter sig i  samma vagn, de har säten mitt emot varandra, båda bor på samma gåta, båda bor på samma nummer, båda bor i samma säng, båda har samma dotter. De är alltså man och hustru -.- men det komiska är att när de berättar dessa saker för varandra blir den andre alltid lika förvånad och uttrycken c'est curieux (det är nyfiket) och quelle coïncidence (vilket sammanträffande) förekom i varje replik man hade och de bestod av endast ca tre meningar, så det var väldigt mycket C'est curieux et quelle coïncidence!, C'est curiux et bizarre! osv. Min lärare sa att nu lär vi väl aldrig glömma de uttrycken. Jag tror faktiskt att det ligger något i hennes mening... Efter att vi två och två fått spela upp en scen var från pjäsen fick vi bläddra lite i franska tidningar.
Sen var det rast i en timme innan minnes stunden av förintelsen skulle börja 10:30. När det väl började var Jovan och Dina Rajs där, paret som båda var judiska barn under andra världskriget och lyckades otroligt nog överleva detta helvete. Bild på paret nedanför:

Jovan Rajs ♥ Dina Rajs

Efter en timme hade båda berättat sina historier och det blev lunch. Flera klasser köade samtidigt, men det gick ändå ganska bra tycker jag. Nackdelen var antalet platser som fanns så jag och Daniela fick äta på en vanlig vilobänk.
12:30 började andra delen av minnesdagen med att en tjej i kulturklassen årskurs 3 på Norra Real berättade en resa hon gjort till förintelselägena. En trea från varje skola kan vara med om det här genom att skriva en motivation till varför man skulle vilja göra resan och sedan väljs de bästa motivationerna ut, som den här tjejen. Hon hade tagit jättebra bilder, men det var ändå sorgligt att se. Det var bilder på högarna med skor, proteser, gas-duscharna osv samt en tefatsliknande skulptur som de grävt upp alla judars aska och lagt under. På "tefatets" tak står också "må våra öden bli er till lärdom" tror jag det var. Väldigt bra mening tycker jag faktiskt.  Det var också ett mycket bra redovisning av tjejen tycker jag.
Sen berättade min historielärare Pär om hur människorna på Norra Real var under kriget. Det fanns minst fyra nazistiska lärare och några elever som också var nazister. Rektorn var dock absolut inte nazist och tog tag i varje elak sak som hände mot en jude på skolan och man fick absolut inte göra någon Hitler-hälsning eller liknande. Han verkade vara en mycket bra rektor, men det har vi nu också :) Som anslutning på skoldagen sjöng vi tillsammans med Pär sången/visan Tum Balalajka som är på jiddish. Sen fick vi äntligen gå hem 13:45.

Något att tänka på: De som är ungdomar idag är de sista människorna som har chansen att träffa en människa som varit med om detta helvete, så det är vårt ansvar att ta kontakt med dem och verkligen få se in i deras ögon som sett så mycket elände under krigets tid. Man får också en större upplevelse av att prata med en sådan här person än om man läser böcker eller ser på filmer. Sen kan man ju passa på att fråga frågor och funderingar man har, kanske undrar man något som inte en bok eller film har svaret på - bara dessa människor. Denna chans kommer våra barn och barnbarn aldrig få chansen till.

Ägna nu kvällen åt att tänka på de alla döda judar som fick sätta sitt liv till. Må dem vila i frid...